Anatematisk.

Mållösaktighet.

2012-01-30T23:09:00.000+01:00

Ok, som sagt. "Inleda och hålla i en cirkel för estraden och dess poesi". Alltså, all den erfarenhet som jag förvärvat av att stå på scen under och över tio år som scenisk poet, än mer som skådespelare, än mer än så vidare. Välkomna! Annars? En antologi, en bok på engelska. Märkliga brev. Spam. Våren uteblir, eldar, bär ved, snyter, kokar, inte-ett-eget-ord-sedan-i-våras, NOMOS-på-läsning-hos-Kraft-och-dig-(?), nacken, axlarna, fingrarna, vännerna. Sorgen. Väntan, rastlös inväntan. Den paniskt uppbyggliga rutinen. Att aldrig låta sig bekämpas av sig själv. Och vika mer tvätt. I morgon ska jag kanske vara tyst, eller åtminstone i de fem minuterna som sker mellan sömnig sömnighet och avlösning av skiftet. Eller så ska jag hålla käften om det också. Och så skriver jag en essä om samarbete, med utgångspunkt i Warholio/Basquiat och deras döda döda döda. Tack för att du läste så här långt, jag vet att det sits och slits där ute med informationens täthet. Egentligen ville jag bara bjuda in till en skrivande cirkel; den förra var helt underbart lyckad och den som kommer i höst - ja, den kommer i höst. Jag borde sluta men jag kan inte.

Vemodigt/Upplyftande.

2012-01-21T21:59:00.000+01:00

Litteraturkrog på Viva, samtal med Susann Wilhelmsson och Cecilia Persson om det självbiografiska skrivandet: 28 februari.

Inleda och hålla i en cirkel i uppläsning och skrivandet för och på scen, Ekströms Kafé.

FcSyds lokal 'Poeten på hörnet' 2 mars: release för Ur ett historiskt perspektiv har allting relevans, TEGELKARTOR och Ett hus fullt av skog. Samt en kollektivdikt som just nu ligger i produktion.

Lunds Stadsbibliotek, uppläsning med Författarskolan: 9 maj.

Slutuppläsning av NOMOS (min Master of Arts på Lunds Författarskola) inför Hörsalen, Lunds Universitet 5 juni.

Välkomna! Och så vidare. Dessutom skall det släppas några skrifter och samskrifter. Shit-my-god! Återkommer när jag hämtat mig, möjligen i processen då det kanske också blir litet omöjligare att vara - annat än från såren i fingrarna - jag. Jag ska ju egentligen vara i helt andra saker egentligen. Som att översätta en favoritpoet till ett annat språk, vara KOMPASSROS, skriva essäer, skriva böcker, älska, läsa böcker, kittlas, städa, maila runt till en massa massor, arbeta med Tidningen Kulturen och koka linser. Linser (gröna) är för övrigt mycket goda uppblandade med pesto, salt och möjligen créme fraiche. Kanske ett glas vatten till. Och mitt i allt detta söka uppskatta livet som alltid är alltför kort, bräckligt, som en ton av upptaget och rinnande ljus över. Nu falnar elden och jag borde sluta snacka och börja egentligen.

Att hava mal, tider svunna nya.

2011-12-31T12:43:00.000+01:00

Årssummering kräver i så fall att delarna tillsammans skulle bilda en helhet, något nytt; delarna bildar bara fler delar, det bildas cirklar. De bågar som ligger runt munnen, ögonen, solen, hjulet, hjulen, fingrarna. Stirra ut i det som bara och alltid är och förblir yta, beläggning; att då se vad en vill blir som vitt brus, som drömmar. Så att släppa de förväntningar en lägger på saker, en kvantemotionell inställning, något postnihilistiskt, något förklarat utan att. Detta år har jag, det har du också, jag vet att du, att vi dessutom. Men kanske mest påtagligt, fler och mer och fragment, även till höger om texten, även i texternas flik och med andra. Så många andra så att summering inte gör ekvationen rättvisa. Den är exposition, exponentiell, ett genusfel och då tillika en särskrivning. Vilket inte överhuvudtaget gör det hela bättre.

Ibland får man dessutom fina tack för sitt ringa arbete, som denna dikt som Ewa Nillgård skickade till mig, hon sade att hon skrivit den under busspendlandet till arbetet;

SKALV

skalv från betande sjöhästar

solfjädern på ryggen en klyv

kammar mittbena

där månsken kanar

och fyrvaktaren skotar

med sitt tändplån

/Ewa Nillgård/

Tack Ewa!

Höstlöv som fryser mot marken.

2011-12-22T00:26:00.000+01:00

Hösten innebär väl ändock att finner man sig på älskade Barbackas Kulturhus tillsammans med hur många talangfulla artister som helst. Inte minst David Rix, Karin Hernbrant och Malsor Sylejmani, som för övrigt imponerade med vers som i kyrkan. Dessutom bjöds det på för dagen, stunden, nyskriven poesi på en öppen scen och flera mera och så vidare. Själv stod jag också där uppe i det snygga ljuset och tröttnade helt och hållet på att vara rolig på scen. Jag ska sluta vara rolig, hur roligt är det.

Senare, hösten är en lång period, hade Kristian Carlsson, Tomas Ekström och jag post-releasefest på FcSyds nya lokal. Tack Katarina Mazetti! Där försökte jag också vara rolig. Jag måste sluta med det omedelbums. Jag kan inte (sluta använda ordet jag) sluta försöka, den äckliga clownen som inte kan ta något på allvar, som inte kan känna, bara för scenen, för scenen. Jag är yta.

Detta är den modifierade scenen på Södra Förstadsgatan 65 med tre poeter i återklang.

Ur Eksemens Trofé och Filialer för associationslogistik.

Ur Sista undrens tid.

För att främja det egna skapandet inom Författarcentrum och på lokation i nya Lokalen, så bidrog vi denna kväll med en anteckningsbok för den plötsligt inspirerade. Min förhoppning är att vi med detta ska kunna komma över kanoniseringens ok och dikta var och en i den plats som vi finner.

Så här himla fint blev det när vi fick inviga det nya bokbordet. I bakgrunden skymtar priser, rester och brinnande fett som Anna, underbara Anna, på FcSyd bistod oss med. Tack alla som inte skrapar tallrikarna vid varje tillfälle, ni har alla bidragit till vår kväll. Tack!

Luciferbulle; i triol, på socialiströd servett.

Och nej, Gunnar var inte heller intresserad av Biota/Biom/Isolering. Antagligen är den rätt kass ändå. Bäst att skita i det och jobba vidare på NOMOS. Som högst troligt är en så kallad genreöverskridande och autobiografisk samt romanlyrisk text. Inte för att jag måste, men för att jag måste.

Subterra: ur mänsklighetens kärna;

2011-11-25T23:18:00.000+01:00

En kväll med text, ting & död:

Poesi, även på Fakebook; affischform: Telegrafstationen.

Det blir bara, endast detta:

[ tönt - skaparkris - fabel ]

Degeberga Skrivarcirkel;

2011-10-26T23:01:00.000+02:00

Välkomna på anspråkslös SKRIVARSTUGA hos Ekströms Café och Bageri!
Onsdagar i November; 9, 16, 23/11 KL 19-21

Medtag:
En favoritdikt, någon text som du önskar att du själv skrivit.
En epostadress.
Ett glatt humör.
Pengar till fika.
Samt något att skriva med; en bärbar elektronisk ordbehandlare eller kanske papper och penna.

Kursavgift: 100kr

Att skriva en dikt.

Är mödosamt, rent av plågsamt; den som skriver kommer närmare sig själv och det dikten behandlar än något annat, barnafödande möjligen undantaget. Det kan också vara just lärorikt och underbart förlösande att sätta sina tankar på pränt och tydliggöra dessa för sig själv och senare inför andra. Att skriva dikt är ytterst att ladda orden, dels med sammanhang och dels med ny betydelse. Vi ska genom några fritt hållna övningar lära oss att skriva en dikt. Vi tränar oss också i att läsa högt denna dikt och passar på att fika. Kaffe är en väsentlig del av skrivandet, men ja, det går bra med saft eller te också. Välkomna!

Freke Räihä, Litterär Kurator

Osa, son.of.lilith@hotmail.com
+46 044209944, +46 0708857375

Med vänliga hälsningar

Katta & Freke

------------------------------------------

Ekströms Cafe & Bageri
www.ekstromscafe.se
info@ekstromscafe.se

Tel 044-350004

------------------------------------------

Trädskisser VII.

2011-10-18T00:03:00.000+02:00

Dold, döljer, dålig; kan vara stress, superlativ och/eller för lång lista med saker som ingenting betyder ingenting som är val och väljande och kväljande - klockan är 23:47, kväll. Ja. Ande snarast. Förlöper med information över verk med nätkopplade serier av urladdningsmoment. Det återser momentum i en, två, tre en stilla sjö, en halvmåne, snarbildning (-ar). Läste i detta/jag den nya, tunga OEI och märkte att fyra sidor var bra. Det andra kändes som att träda in i ett antikvariat som endast behandlar prosa och förkylningar. Men fyra bra egna sidor i en tidskrift som en behöver en lyftkran att läsa är inte dumt, som är bra. Övrigt innehållande är inte, ännu inte underhållit, dock bläddrat, synat, som en ny del av essäistiken - den så kallade/ varmade/ ljumnande essäestetiken. Täcker övrigt med tyger från fjärran länder, täcker med symboler och ler glatt. Som i halt alltså, trillande ande. Saknar något, saknar att inte vilja. Det finns ingen vilja. Endast konsekvens och barmhärtighets självmördare. Hur lägger en bort en litterärt sett en testamentering; en ger och bort. En föder, göder, älskar som inget annat står i ens väg. Skrivandet var viktigt, sen kom du. En rot bland grenar.

Fullständig själsförmörkelse.

2011-10-09T01:11:00.001+02:00

I bland får man undra vad det är man sysslar med, att sitta en lördagkväll och natt med en text som förklarar en annan text, en recension av en bok; sitter med den längre och mer nogsamt än med mina egna dikter, jag skriver ingenting längre. Vad finns det kvar att skriva. Inga tankar klara nog att utmana, inga rännilar av glasartade meningar. Endast återstår missförstånd, endast enstaka enskildheter. För vem gör jag detta. Vem läser en recension. Vem läser alls. Till vilken nytta. En viss tid har det kanske hävdats skönhetens egennytta. Jag satt här till dess att alla andra lagt sig. Middag. Tystnad. Jag sitter i mitt huvud. En kråkborg av äckel. Fjorton böcker ligger framför mig till last. Ingen chans i helvetet att jag ska hinna läsa nya OEI - där jag med avundsvärd stolthet medverkar - eller de tre hyllmetrarna med nyinköpt lyrik. Jag tvingade mig själv till ett snedsteg. Just nu läser jag, vid sidan om, Jonas Örtemarks Miniatyrproduktioner, en utmärkt samling, betydligt bättre än vad jag hade hoppats på. Det måste få bli så. Utmaning. Poesi. Min skalle arbetar dygnet runt. Stressen att skriva bra om andra, med andras, att dryfta ur allt, all uns av skaparkraft - alla vakna timmar - kraften kommer från arbete inte från någon mystisk eller mytisk kraft. Poesin kommer sig av språkets inneboende materialitet. Och ändock läser man ett löjligt felcitat av någon barnrumpa och så kommer det ännu en barnrumpa med ett språksinne som en pajas och inte ser att orden ligger tillsammans och varandra till last. Dessutom såg jag vackra saker som i saker som jag agerade publik med sist.

Saker jag skapat ställdes ut, nej. Text. Inte skulptur som talar om Guantanamofångarna. De tillhör Christer Wedman som med sin dotter ställde ut och bjöd in att låta mig anföra vernissagegästerna, brygga dem in emellan linjerna de framställt med linjer och hud som jag dragit ur mig. Jag har en utskrift. Jag skickar det snart. Kanske till Gunnar. Han var ju så trevlig sist. Men det är för bra. Kanske håller jag det för mig själv. Efterordet är publicerat i Slagtryk. Det kanske räcker.

Biota/Biom/Isolering - Freke Räihä - 2011

Bokbord i Brösarp. Även jag fick saker sålda, inte bara konstnärerna där. Jag som bara ville representera lite. Och ändå är det som att spänningen i att leva har blivit spänningar som hårdnat. Stelnat i rygg, nacke, kanaler. Vattnet plutar. Och att få bli läst i min lokala blaska. Mannen på bilden skrev i gestboken [ sic! ] och har inget samröre med Anatematisk; (anathema esto, "förbannad vare han"), om någon undrade varifrån namnet kommer. Det kanske räcker.

Lossmen (1924-1930)

2011-08-29T23:53:00.000+02:00

Att stå mitt ute på en väg, kissa, vara vilse, röka, titta på albinorenar och fler renar; det gör man med flera bröder som möts, alla med direkt anknytning - Vi åker till Lossmen och träffar folk, ser sjön, historien som upprepar sig. I dag har vi, som arbetar utan att äga annat än vårt arbete, lika dåliga villkor som innan fackföreningarna inledde sin kamp för en jämn, solidarisk, lönesättning och ett riskfritt arbete. Vi ser det världen över. Skurken är alltså och också bemanningsföretagen och utplanteringen av arbetsuppgifter till låglöneländer. De är alla ledande i kampen mot våra rättigheter. I kampen för kapital mot människa. Därför åkte vi till Lossmen.

I Lossmen talade vi om solidaritet, gröt och livsverk. Det var en av mitt livs starka ögonblick. Ömsom regnade det, ömsom var det glada leenden och västerbottningarnas vilja att föra vidare en historia. Det blev flera nya vinklar och något nytt att pressa in bland pärmarna på den kommande. Men nej, vi tog inget kaffe. Vi gick vidare, vidare. Det finns ett krig att vinna.

KOMPASSROS - Översättning i kollektiv.

2011-08-22T14:11:00.000+02:00

Jag har blivit inbjuden till att medverka i ett översättarkollektiv som heter KOMPASSROS. Nu i höst ska vi översätta flera spännande poeter. Samtidigt! Flera bollar i mål, samtidigt, heter det väl? Det går i vilket fall utmärkt att se ett komplett program här.

Bara idén att vara flera och inte minst ett helt kollektiv med poeter som översätter tillsammans är gott nog för att passa i mina byxa. Översättning är annars ensamt och svårt och därför, som allt annat skrivande, bäst i grupp. Man är dessutom stolt nock bara över att få vara med. Att jag vurmar för det kollektiva skapandet är sannolikt mycket tydligt.

Mitt första bidrag till programmet blir denna läsning i min hembygd. Tanken är att vi ska besöka alla översättares hemorter och läsa där. Något som vi dessutom transcenderar i och med vår läsning på Bokfestivalen 2011.

Väl mött!

Mindre kollektiva projekt - även om det alltid står ett kollektiv bakom och skapar tillsammans med en den bok som till slut utkommer - får också fin uppmärksamhet i HD och Kulturen. Hemskt trevligt ändå. Det är som om att få dessa noggranna läsningar av människor som man inte har någon annan relation till - även om exempelvis Lundberg och jag numera frekventerar samma Fakebookström - är starkare i sin emotionella slagkraft mot ens ego, än de som är mångt mer lyriska och i ens mer påtagliga nätvaro. Som om avståndet, distansen, skapar en relevans i orden som inte närheten gör.

Som om att endast det oberörda är tillräckligt spännande.

Förordaren; om verkets helhet.

2011-08-11T01:50:00.000+02:00

Efter att undertecknad och undertecknad samlats kring elden och lågor och gasernas ursprung finns det väl ingen tvekan längre. Härtill kommer sig ett, med tillstånd, publicerat brev från Förordaren till Standardformulär för språkförbittring - minns även illustratörens ord här - i mycket möts vi och sådan värme är få förunnat. Att vi skulle konstruera andra projekt ihop, fast från grunden tillsammans, är kanske inte helt oväntat.

Från: Stefan Hammarén
Till: Freke Räihä
Skickat: onsdag, 10 augusti 2011 11:14
Ämne: din bok...

Tog lite tid, men nu läst helt igenom din bok, och vill tillstryka att mycket bättre än jag vågade ens tro på basen av materialet, helt tackvare ditt sätt att sammanställa det. Visst hade jag ju sett manus, men kändes ändå så här vid bokläsningen mer påfallande, mer intensivt. Blir ju en komposition direkt. Riktigt bra bok alltså, med agenda. Hoppas litteraturSverige har vett att ta till den på olika sätt, och att den gör en del verkan. Tror många kan känna igen problemet och ämnet och därtill varit med om det, ändå väl ingen som riktigt orkat gåt ut med det i bok så pass tydligt, göra något självt kreativt av detta som ett helt eget ämne och arbete. Boken är modig, och den kan inte minst ha stor betydelse för de som är nya i branschen, samt en tankeställare för kontrahenten förläggare och redaktörer, lektörer dito, och den säger precis hur mycket ork man riktigt måste ha som ny och som författare. Och jag har dragit igenom helt samma process, haft samma basmaterial, men förstod aldrig spara det. Riktigt bra av dig däremot. Och därtill är jag glad att du gav mig egen plats i boken, och kul även att se Ior Bock med recensionen där spöka ut.

Fortsätt för allt i världen med författarskapet och djävulskapen i litteraturen, låt dig inte kuvas någonsin av det intetsägande. Jag tror inte vi har banat öppen väg ännu för oss, och får dras med mycket helveteska motgångar och motighett ännu. Bara orka hålla på även om vi gnäller och slutar, och börjar, eller stannar upp bakåt. Du är en begåvning, stor sådan. Men du har något utöver ditt intresse, och din tekniska förmåga, du har en djuvulsk urkraft och envetenhet, som är minst lika bra, typ den räihäiska trädgudens envishet att hållas vid rötterna och ändå dåna ut i utslag. Stor elogé för dig. Jag kunde säkert ännu säga detta i mera och bättre, men tror du förstår min oppskattning, därtill fint att vi fått kontakt.

För tillfälle har jag slutat skriva recensioner, så synd nog, på något sätt vill jag ju skriva om boken, ändå känner jag mig så fast i annat, inte minst på loserförfattarfabriken. Om detta räcker för dig, har jag ändå sagt något? Om du vill kan jag förstås, lägga ut detta på din Anletsboka, läser några till det? Nu bara skrivit ner några direkta tankar, inte bearbetat det på något vis. Måste och käka nu, men vi höres. Rysskram.

Hälsningar

Stefan.

[ efter en sådan kärleksförklaring måste en vara stum ]

Att vara.

2011-08-07T16:35:00.000+02:00

Vara en av sju, vara alltid som en och ensam, ledas och låta leda. Leda är inte av ordet behov. Behov är av ensamheten bildat. Att kommunicera med en annan. Att detta projekt blir något annat. Något som inte vill låta sig ordalydas. Tjocknar gör det, som att inte hinna drömma. Drömmen är en dröm om att drömma. Systemen sluter sig i sitt. Barnläkaren tyckte att min research i mitt ICD-10-manus var oklanderlig, vi talade länge. Nu talar jag till det som inte lärt sig lyssna. Vars referensram är min och vår att bygga. Jag vill hyvla bort fördomarna, jag blir arg över att människor skräms från min bygd. Jag vill krossa människan. Kvar finns endast en enhet av samlevnad. Jag hatar dem. Jag älskar dig.

RUN: dfrgui och lyssnar bort sig i tystnad, därför kommer sig en och en av ordlöshetens till och mer om när och därför autorun och det går inte längre att skriva något vettigt. Jag läser KATAPULTEN det borde ni också göra, den är en ultracynisk syn på världen av en som sett den. Eller, jag borde läsa i den, men tystnaden får mig att tänka och då måste jag skriva. Kanske slipper jag skriva om jag får ett vettigt jobb. Har någon ett vettigt jobb? Som innefattar kroppsarbete och inga bussturer från hemmet. Jag vill inte vara borta. Jag vill leva nära nära nära.

Allt nötskalar sig.

HEADPHONESFESTIVAL ((LAB SOUNDS)) 2-3 July etc.

2011-06-29T02:45:00.001+02:00

Man har blivit inbjuden till att medverka i en on-line festival och med stor och kärvänlig men nervös glädje accepterat - jag suger på att improvisera, så jag fuskar kanske lite; tidsmässigt ligger det i midnattstimmen mellan 2:a och 3:e juli - ett fullpackat schema över händelser på festivalens ((LAB Sounds)) le placard HEADPHONES festival går att se här. Läs också mer om festivalens intention här. För att lyssna in - finns en ström redo här (spelar i din musikspelare alltså, i mitt fall öppnade sig strömmen i iTunes - ja, jag var tvungen att installera den skiten när jag fick en 'smart' telefon i födelsedagspresent, det är därför jag kan maila dig mitt i natten när jag egentligen gått och lagt mig) och hjälp att fatta hur det hela funkar här (tror jag) - glöm inte att bokmärka, festivalen har hållit på ett tag och lär väl inte sluta i en handvändning. Jag tänkte uppträda på engelska tillsammans med Nathalie Fougeras, som driver just LAB Gallery, vars poetik minner mig om min egen - ett laboratoriskt, samarbetsvilligt sätt att ta sig an uttrycket.

Dessutom har jag i minne och pixel befunnit mig i Sthlm under några dagar och förstått att nästan varenda inneboende där åker till landet när jag väl satt min fot mellan stadsdelarna för första gången sedan sist;

Jag kom närmare Norstedts förlag än någonsin; jag stod alltså på ett behörigt avstånd, med både bro och vatten mellan oss och kände mig så här:

Fler konstnärer var tillresta - Observera mellanrummet mellan fordon och perrong - som att komma hem;

Att följa sitt och tänka på andras;

Att ta fel fordon och uppleva mer;

Att se detaljer;

Att hänga grytlock för kroppens öppningar;

Att börja varje påstående med att att; att det regnade också;

Att ha sina behov och samtidigt tänka på rätt saker;

Sverige;

Freke Räihä;

Att samtidigt glädja sig åt att King Ink äntligen släpper den efterlängtade och omtalade Standardformulär för språkförbittring; samt att 668 förlag släpper Ur ett historiskt perspektiv har allting relevans. Båda finns snart och nu tillgängliga hos din favoritbokhandlare.

Att drömmar som andra har också kan bli dina egna;

Vad kan poesi vara;

2011-06-17T16:33:00.000+02:00

Fick nyligen nys om att förlaget Brombergs (AB) vill ge ut en poesiantologi - de vill ge poesin mer utrymme och utmana poesins former. U t m a n a ! Jag skickade fyra diktsviter direkt. Det är förstås ingen tävling om vem som är märkligast och kommer att bli hårdast refuserad, men jag förväntar mig inga stipendier direkt. Dock tycker jag att vi borde överösa dem med nyskriven, utmanande poesi. Ett sådant här initiativ borde få grädd-gräddan att se upp och haja till av förvåning av vilka talanger som finns där ute och aldrig kommer förbi svängrumsdörrarna. Det ska dessutom vara en ÅRLIG antologi, med start vt-12; alltså, kötta på med dikter och andra svordomar innan den 1:a september 2011 - annars får vi vänta ett helt år till innan nästa gång.

Fan om jag inte ska hitta på ett alias och skicka några dikter till; återkommer med det. I övrigt ligger saker i hunger, gäster färdas, manus trycks, festivaler anammas och huset är städat - även skafferiet. Renlighet i rummet är enklare än renlighet i "stjälen" (sic!). Och jag har skrivit min första engelska på engelska recension; (se: Textkritik - längst ned). Hoppas det blir fler av den varan. Dessutom letar jag efter Oskar Ponnert - hör av dig Oskar, jag vill läsa mer visuell poesi. (Ni andra visueller också för den delen.) Glöm inte att skölja och köpa hem tillräckligt med toalettpapper.

Uppläsning med kakor och typ - en helt otrolig publik.

2011-05-31T16:02:00.000+02:00

Man inleder en resas slut med en kaktapas c/o Kafé Zolo - men dricker också gott kaffe, gott kaffe är nödvändigt.

Det regnar och lyser om vartannat. Man står under trappor och röker.

Man träffar fascinerande konstnärer - Gordon Skalleberg; samtalar om trä, dess materialitet, ådring och vara.

Gordon visar sig vara en spännande och nyfiken natur.

Man träffar en oerhört intresserad publik, man säljer massor med böcker, talar ur skägget och man läser/läser/läser.

Stannar på scenen och besvarar, efter bästa förmåga, olika ställningar och innerligheter.

Man träffar också järneldaren och skribenten Marcus Nobreus, samtalar och lånar en säng.

Planer smids; Höganäs blir en stad för poeter.

Man bemöts med vackraste leendet och ömmaste tillgivenheten av helt underbara chefen/ägaren/allt allt allt - Andrea Skalleberg, vars son - Lucas gör transportmedel och musik, minst sagt; mönstret klarnar? Alla mönster transparenta. Handling leder till handlingar.

Man funderar på livets förgänglighet, människans spår i andra människor och varför avstånd är bäst överbryggade.

Man kommer hem och duschar.

24 September 2011 era vulgaris.

2011-05-25T12:35:00.001+02:00

100 000 poets for change - because it is our responsibility as humans, poets - members of the collective;

I am in, by point of Lars Palm - poet grand socialist -

Just e-mail the Palm for a place in this pre-revolutionary element/event.
OR:
Make you own place the place to be, burn, change.

Do it now - We need to organize - now.

Läsa och skriva.

2011-05-19T11:20:00.000+02:00

Att läsa på Kafé Zolo. Att göra det den 26:e maj. Att hålla en arbetsaffär där; att ni borde komma och fika.

Att innan dess har klippt av sig allt hår och numera tangerar ett får i skallen; att dessutom få läsa på Malmös eget Antikvanti den 4:e juni. Att kanske sitta i Folkets Park och dricka en ost senare. Att dessutom erbjudits och tackat strålande ja till tjänsten som Litterär Kurator på Tidningen Kulturen. Att bli mycket glad och fira med en körsbärsläsk. Att bjuda in er och skicka in texter till Utopiska Geografier, att göra det nu. Nu. Att jobba med några av landets bästa skribenter; att vara glad över detta hela dagarna fastän det kliar av stress och hunger och olästa böcker och inte hinna med - fan, nu kom posten också - att dessutom snart ha full hårddisk och inte vilja slänga något som ligger där. Litteraturen tar för mycket plats. Att dessutom småkika på kontraktet jag precis fick tillbaka från KingInk, de väntar på rätt tidpunkt för att överglänsa all annan poesi som skrivs i Svea just nu; mitt Standardformulär för språkförbittring som behandlar att bli refuserad och att bli refuserad hela tiden - ja, det går att bli publicerad också, bara skriv - och samtidigt läsa korrektur på Ur ett historiskt perspektiv har allting relevans som utkommer på 668. Snart.

Att mitt i allt detta ändå inte känna sig särskilt viktig utan snarast tänka på att jag måste tvätta, som är viktigare än litteratur och att jag borde äta - fatta palla äta. *suck*

Men glöm inte att skicka in dina texter till Kulturen - Här finns kontaktuppgifter. Det finns ingen anledning att tveka.

Tisdag, känns som måndag II.

2011-04-26T23:00:00.000+02:00

Rötterna till gud / gudar / evig gris är nu knutna och komposterade. Trädguden finner nu sina spröt i fingarna, luftroten är ett minne blått. Egentligen grönt, tunnan är nu grön men påsen är brun. Ergo: måndagsblus / konfekt / kortison.

Tänkte tonsätta en listdikt, behöver därför en tonsättare; om det är du, så maila mig på något sätt. Jag har fått grönt ljus, alla klaffar är ordnade och CC är det enda rätta.

Jag är rytmisk poet med för- och efterkärlek för oljud, du är en likartning - eller poetens elaka motsats. Den som tvekar får motstå att få fötterna städsefrusna i understa hålan / grottan / tanken.

I demonokratisk ordning kan alla bidrag tänkas utrymmas inom ramverkandet. Pris för bästa bidrag? Hemligheter såklart! Men troligast jota, eftersom jag nolltaxerar.

Och ... just det, regeringen måste vid bilan falla. Och den intersektionella kedjan brytas - men det visste ni redan - upprepning är dock inte bara ett litterärt stilgrepp utan också den pedagogik som närmast följer att efter de egna förutsättningarna, de socio-, med mera, etcetera, och så vidare in extensio, arbeta mot de ändamål som behovet kräver. Och behovet kräver dig.

Uppläsningen på Borgen; ljudspår och bildbevis.

2011-04-18T13:51:00.001+02:00

Ja, att stå på scen är det roligaste som finns; som att sitta ned och skriva. Jag läste ur Huvudskälet; Alfabetisering av samtliga specifikationer samt Svenska Träd; Elden lyser som ett öga och annan pataforik - som publicerades i det sista pappersnumret av Komma. Jag läste ganska sent, sceniskt, så ni får lyssna på en mängd andra fantastiska uppträdanden - om ni inte tvunget vill spola. Men glöm inte att tvätta händerna efteråt.

Så här kan det se ut på Kulturcentralen Borgen.

Och så här fastnar man på vägen in till toaletten när man har ont i magen av för mycket mat och oro innan resan. Som tur är finns det fina människor och jobbiga människor i Malmö, för det var i Malmö länkarna ovan utspelade sig. Dessutom sålde jag en bok till Andrea, som driver ett Kafé i Höganäs - med tillhörande skrivarcirklar. Tjoho, för fan! Kronan på verket var sedan en pizza på Arbetets väl och somna på en skön soffa och vakna till en film och kaffe. Vänner; man har det bra.

Malmö.

Sanningen.

Mer ost.

14-15 april - En svit av sviter, förhoppningsvis utan sviter.

2011-04-11T10:13:00.001+02:00

Alltså: uppläsning på Kf Borgen!

Alltså: delar av mitt ställningstagande kring arbete och ägande på Bokgeten.

Alltså: uppläsning på Kulturhuset Barbacka.

Alltså: det räcker med sandaler och vårjacka.

Alltså: manus, i ordningen 15; Biota/Biom/Isolering är uppe i 18 sidor. Nästa manus (och nästa) gnäller redan på att få gå från tanke till skiss.

Alltså: inte mindre än två helt fantastiska sidor till tidskriften är på gång.

Alltså: poeter vill att jag ska skriva om deras böcker?

Alltså: kattmaten är slut, igen, jag måste välja mellan att mata dem eller fortsätta röka, inte ett svårt val.

Alltså: i dag ska jag börja läsa Skymningsinferno av Sjón; för att jag ska få möjlighet att träffa upphovsrättsinnehavaren, inte för att skriva - en befriande skönhet i vårsolen.

Alltså: snart ska jag få se körsbärsblom från kontors/biblioteksfönstret.

Alltså: det är bara lite jobbigt att leva i dag.

Saker man gör med anledning av döda länkar.

2011-04-04T21:50:00.000+02:00

Lägger in ljudspår: http://soundcloud.com/freke-raiha/urval-ur-det-ror-om-lite-i

Lägger in textspår: http://issuu.com/freke/docs/freke_r_ih_

Kopplar samman saker till olika sorters sociala medium.

Dessutom ska jag läsa poesi på Kulturhuset Barbacka torsdagen den 14:e april.
Vi börjar runt 18:30, kom i tid - det kommer att bli fullt.
Då får ni dessutom möjlighet att avnjuta lite ekologisk fika, socialisera och titta på böcker.
Kanske hinner du skriva och läsa en dikt själv?

Dessutom kommer C4:s egen Pål Hedberg!
Och delar av FEL!

Och du! Och du! Och du! Och du! Och du!
Och du! Och du! Och du! Och du! Och du!
Och du! Och du! Och du! Och du! Och du!

Och jag.

15:e april.

2011-03-19T15:16:00.001+01:00

Information om detta spännande datum kommer till er samtidigt som det kommer till mig:

http://borgenkulturcentrum.wordpress.com/2011/03/07/manadsflyer/

Annars har jag bara ryggskott och skriver korrespondens med http://bokgeten.blogspot.com/

Vilket naturligtvis är sjukt smickrande.

Och passar på att tipsa om:

SOMMARLYRIKEN, vecka 29.

Är du intresserad av att arbeta med vad det senaste decenniet av lyrik fört med sig?

Vill ha arbetsläger på din semester?

Har du skrivit dikt med metoder som inneburit att du sett det omgivande språkbruket som ett redskap i ditt arbete? Eller är det det du vill? Då ska du komma och uppleva SommarLyriken!

Arbetsveckan på SommarLyriken är en obduktion. Med ögon, öron och händer, därför tillika elektroniska och manuella ord- och andra behandlare ska dikten låta sig obduceras, så närgående att dess väsen står framför oss, tydliggjord nog att vi kan låta den återuppstå som klocka, kamera och förstoringsglas. Vi ska montera ner dikten; för att kunna läsa den, för att kunna skriva den. Vi ska störa dikten. Störa dig. Störa läsningen. Störa tillverkningen.

Vi ska störa nedmonteringen av dikten. Vi ska skriva det förflutnas dikt, skriva om; skriva dagens dikt som gårdagens, gårdagens som morgondagens och den redan skrivna som något fortfarande inne i idéstadiet. Studera strömningar, strömmingar. Teori. Annan teori. Tvärvetenskap; vi ska producera fram bastarder av dikter: Den fula, den obegripliga, den egenartade, den vardagliga, den strömlinjeformade; allt ska vältas omkull och skrivas om. Tillsammans när vi borde skriva ensamma; ensamma när vi borde skriva tillsammans. Vi ska skriva den bästa dikten någonsin – bara för att sedan kunna skriva om den och in den.

Sommarkurs med Freke Räihä, konceptuell dendrolog och studerande poet, och David Väyrynen, studerande poet och brevbärare.

Ny tidskrift!

2011-03-07T09:38:00.000+01:00

Den vill per nummer uppmärksamma en poet som inger redaktörens intresse.
http://anatematiskpress.blogspot.com/

Den tar inte heller emot förslag.

Trädskisser VII.

2011-03-02T11:26:00.000+01:00

Sidan är tom, har ni hört så tokigt? Jag går in i skrivandet av diktmanus 15, det går inte att skriva roman i dag, det går bara att stirra tomt på den tomma sidan och lyssna på Stormfågel. Nyheterna når mig från hela världen, hela tiden. Kaos, nej jag menar: verkligen kaos. Nedbrytningen av välfärdssystemet tar sig nya lågpunkter, vårt samhälle strävar efter att vara obemannat, det är inte demokrati när någon eller några äger informationsproduktionsmedlen, då är det ett slutet system; som språk. Som ekonomi, som planetens självrefererande innersta. Det är inte så att det pyr i stugorna eller ute på gatorna. Det brinner i fingrarna, i folkets hårda diskar. Revolutionen sker, out-sourcad, på beställning; uppfångad av minsta möjliga motstånd. Murphy´s Lag. Vi måste sluta pendla.

Vissa dagar, va.

2011-03-01T11:50:00.000+01:00

Vissa stunder är bättre än andra. Inget ont i delad sorg, delad glädje. Utan den andre, utan oss andra hade vi inte velat detta. Att ständigt, att vara ständigt - ensamheten vi lever med; otröstlig. Livet växer, jag ser det. Alla dessa anteckningar, jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dem. De ligger som ett berg av flykt, som mer vin i - ur en senapsburk, som stridsrop i den kallnande natten. Alla dessa lösryckta fraser som inte passar in någonstans; en riddare. En tjänare av ett högre syfte. Som doften av rök skingrad.

Trädskisser VI.

2011-02-22T16:48:00.000+01:00

Relevans är inte tillräckligt, potatisen skalar inte sig själv. När man fryser har ingenting betydelse. Det är en rotad stam med utspringande tätnande grenar, törstiga löv; efter ljus, beröring. Anlägger jag ett tillstånd vilar jag också i det, en djupnande irriterande slummer. Jag tröttnar till sist i den, den är endast den malande krävan, den uppgående och aldrig med begär tystade skymningen. Det måste vara mer Chet Baker och mindre reell tystnad, tystnad är ett oväsen redo för skålen. Att alltid ha något för händerna är ett satans ofog, att andras tid är mer skyndsamt viktig än den andres är ett medel för tryck. Att alltid göra något får mig bara att längta till djupet igen. Att skriva dessa ord får mig att bekräfta mina sötmossiga idéer för mitt skrumpna ego, för dig. Jag hade gärna lärt mig att se genom rastret, mellan bladen. Men jag ser bara ytan och mellanrummen och inte det som är bakom.

Läsarbrev.

2011-02-17T10:57:00.001+01:00

Vissa dagar är man glad, man har en fungerande redaktör som inte blir arg på en när man skriver fullständigt subjektivt om böcker man hittar i brevlådan, andra dagar blir man hysteriskt glad, särskilt av böcker man läser. Man läser en del. Alltså jag skrev så här om en bok:

http://www.tidningenkulturen.se/kritik-mainmenu-52/litteratur-mainmenu-35/7466-litteratur-emma-lundenmarkorganica-flaektrum

Och fick lite senare denna konversation i min älskade mailbox:

--------------------------------------------------
From: "Emma Lundenmark"
Sent: Tuesday, November 09, 2010 11:27 AM
To:
Subject: hälsning

din recension av organica fläktrum var gastkramande
mycket rolig att läsa

allt gott!
/emma

--------------------------------------------------

9 nov 2010 kl. 11.48 skrev Freke Räihä.:

Hej!

Tack så jättemycket.
Jag hade väldigt trevligt när jag läste den;
så det är mycket din förtjänst att den blev så bra.
Att skriva anmälningstext är som att skriva svar,
svarslyrik. I dialogen mellan texter finns friheten att arbeta.
Och text är det enda jag kan, möjligen undantaget hushållsarbete.

Du är mitt första läsarbrev, inkluderande all min blygsamma produktion;
så jag ler med hela ansiktet nu.
(ovan molnen är jag också en sol) Jag vill fira, men jag vet inte hur.

Hoppas att du inte för prestationsfobi av din nya bok,
utan skriver hundra till. Hundra och en.

Hälsar, glädjeligen://

Freke.

ps Får jag publicera ditt brev på min hemsida för esoterik, lyrik, freke
räihä och andra sjukdomar? ds

--------------------------------------------------

From: "Emma Lundenmark"
Sent: Tuesday, November 09, 2010 12:56 PM
To: "Freke Räihä."
Subject: Re: hälsning

Ja, jag ser att du lyser!
ja, klart du får (med brevet).
hundra och en, jag lovar, du med
och låt oss springa på varandra igen

emma

--------------------------------------------------

9 nov 2010 kl. 13:07 skrev Freke Räihä.:

Vi lovar att springa, och på varandra.
Sthlm är en del av världen.

/Freke.

--------------------------------------------------

Vilket naturligtvis uppmuntras, vi författare är ensamma typer och behöver ett leende från vår väntande, ofta refuserande mailbox, som vi visserligen älskar precis lika mycket som brevlådan och den lilla bilen som precis körde förbi och lämnade något - tänk om det är mitt refuseringsbrev från Bonniers som jag väntat på sedan i våras? Oj, måste ut och kolla.

En lönefredags dröm.

2011-01-28T10:20:00.000+01:00

Förra våren gjorde jag ett samarbete med Hällefors folkhögskola, en skrivövning för skådespelarna som blev en pjäs, efter mycket processande från alla medverkandes sida. Resultatet presenteras här, naturligtvis så kortades innehållet ned och en del sånger och annat tillades; det är teaterns styrka. Texttolkning.

En lönefredags dröm.

– Jag kan lägga den mellan dina läppar; med turkoser och parfymer.

Drömmar, inledande monolog:

När jag drömmer kommer jag bara ihåg korta bilder. Bla bla bla … Bla bla bla. Hmm. Inget. Inget. Inget. Inget. Inget. Inget. Bla bla bla. Banan. Banan. Banan. Banan. Ljus. Brinner. Som sagt, drömmer inte mycket. Nej. Vet inte varför.

Lite avundsjuk på människor som drömmer. Men så vet jag ju, att jag visst drömmer, det gör alla, det är bara en fråga om att komma ihåg eller inte. Så… punkt. Spritpenna. Ananas. Sverigedemokraterna. Ingen aning. Trevliga saker. Uppleva saker jag inte upplever i verkliga livet. I drömmen är allt möjligt.

Jag skulle kanske vilja kunna vakendrömma, kunna styra drömmen medvetet medan jag drömmer. Ganska coolt. Gurka. Youtube. Bla bla bla. Min tur. Bla bla. Undrar varför vi drömmer. Jag vet inte. Bla bla bla, vetenskapen har inget svar än. Så ja. Melodi nummer sex. Jaha. Punkt. Inget inget inget. Melodifestivalen. Bla bla bla. Inget. Helst vill jag inte det. Jag vill inte drömma samma sak om och om igen, det händer ibland och är ganska obehagligt. Det är bra. Nu vet jag inte vad jag ska säga mer. Bla bla bla bla. TV-serie. Bla bla bla. Inget. Bla bla bla. Jag har aldrig vaknat kallsvettig som i filmer. Kanske när jag var mycket liten. Vet inte. Vet inte. Vet inte. Jag tar i alla fall det här på allvar, just nu är jag som allvarligast. Bla bla bla. Spritpennor är bra. Madrasser. Datorer. Ljusbord. TV-serie, stilla. Soffa. Skinn. En hud.

En dröm är en hallucination man har när man sover. En hallucination. Hallucinationer. Inte på riktigt. Skenbart. Hjärnan har den förmågan. Djur drömmer också. Det verkar så åtminstone. Drömmen fyller en funktion. Annars skulle förmågan, eller snarare tillståndet utvecklats bort för länge sedan. Med ledning av föregående ställning och att jag drömmer så sällan, skulle man kunna se det som att jag inte finns; annat än vid korta, nästan enstaka tillfällen. Det kanske stämmer. Inte finns. Kanske. Finns inte. Kanske. Om man inte finns så existerar man inte. Samma sak.

Drömmar säger väl något om vad som upptar en i vaket tillstånd, även om man inte är medveten om det. Inte alltid. Ibland är de nog rent slumpmässiga. Sen så säger ju drömmar något om hur man är som person, eftersom man ibland utsätts för väldigt konstiga och extrema situationer, men har samma personlighet som när man är vaken. Om man nu har det. Jag är inte helt säker. Jag har svårt att veta vad mina drömmar säger om just min personlighet, eftersom jag så sällan drömmer.

II.

Till vardags måste jag själv rulla upp mina tankar, som persienner mot vårmorgonen, för att kunna se klart. Jag vet ärligt talat inte, jag upplever mina tankar som slutna. Jag drömmer om konst och ett samtidigt konstnärskap, jag tror att jag drömmer olika drömmar, fastän jag inte kan se dem i mitt huvud. Jag tror att vi skiftar position; att vi går från huvud- till bikaraktärer – och tillbaka.

Jag skulle vilja kunna styra drömmen medan jag drömmer. Kunna styra drömmen, alltså precis det man tänker sker också, som att föreställa sig, fast mycket mer verkligt. Mycket mer verkligt. Som att man är Gud, och kan forma sin omvärld exakt som man vill i varje ögonblick. Jag tror att det är så, att det är det yttre man styr, i en dröm, de falska sinnesupplevelserna, medan tankarna och känslorna fungerar som vanligt, som när man är vaken. Det skulle kanske vara en skillnad mot vanliga drömmar. Man drömmer att man vaknar upp på morgonen och att allt är okej, kanske en halv minut innan man kommer ihåg; ångesten kommer över en. Igen. Klockan ringer. Slut. Man är tillbaka i verkligheten, som man skulle göra vad som helst för att kunna fly ifrån.

Text 1.

En dröm är ett tillstånd där man kopplar från sin aktuella tillvaro; den representerar de tankar, som är mina, men som jag inte kan tänka på, kanske finns det ett telepatiskt nätverk mellan alla människors drömmar. De får mig att se in i saker: saker som kan, eller ska, eller har hänt. Enbart lyxdrömmar blir man ju bara besviken på när man vaknar – men det finns två sorters blöta drömmar: svettiga och våta, även om jag får anstränga mig för att tolka dem ibland. Alla vet ju att knullandet tar slut någon gång, eller så är det bara rena fobier. Jag är missnöjd med världen, men inte med livet, det är mitt trauma. Att vara jagad och stå här försvarslös, med nakna händer.

Text 2

Jag kommer inte på något, hjärnan har lagt sig på något vis. Jag fäster inte så mycket vikt vid drömmar, jag önskar inget särskilt med dem. Jag vill gå vidare med nästa tanke och berätta om vad jag inte vill drömma om, för det är det enda jag kan komma på. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Men vad fan. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Punkt. Det är som att det inte finns något där. Vad vill jag drömma om? Vad vill jag drömma om? Vad vill jag drömma om? Vad vill jag drömma om? Vad vill jag drömma om? Vad vill jag drömma om? Vad vill jag drömma om? Vilka repriser vill jag ha? Har drömt vissa saker många gånger. Ibland bra, ibland inte. Jag vill hur som helst drömma om saker jag inte vaknar av.

Nu börjar jag känna av pressen, är svettig, vill inte vakna av att jag är svettig, rädd, stressad eller ångestfull. Ibland drömmer jag om saker som är roliga att prata om, men som var fruktansvärda att sova i. Jag kommer inte på något exempel. När jag tänker på detta skrattar jag rakt ut: Vad då du? Jag ser det väl bara, mina drömmar. Men det kanske inte är så intressant. Ibland alltså, ibland minns jag dem, ibland inte. Även om jag inte minns dem, finns de där. Jag minns speciellt några drömmar, jag censurerar mig, utelämnar:

Drömmar, specifika:

Jag sitter på en spårvagn på väg mot Hisingen och på hållplatsen innan min blir vagnen stående en lång stund. Tillslut ilsknar jag till och undrar vad fan det är frågan om, då ser jag ett gäng pensionärer lägga sig på en filt över spåret. Där satt de och åt glass! Jag rosenrasade ut och roffa åt mig något, vadsomhelst, för att kasta på dem; jag fick tag på en glass som en medpassagerarna satt och åt. Jag gillar glass. Gärna med varma hallon på. Hur det var, äsch, skitsamma, jag har ingen lust att drömma, punkt, punkt, punkt. Vad? Det står still, tom hink.

Jag.

Text 3

Ett jag kan vara flera saker: medvetande, djur, ande eller människa, det har varit en intensiv dag, hm … saker på nätet kan vara ett jag. Tankarna är fåglar, hur ska jag få tillbaka dem, hur? Vet du hur? Vi är jag för att vi tänker, agerar, gillar, svarar, understryker och poängterar, kanske på grund av det och det. Själv är jag dominant. Även grisar finns och är lite olika varandra; kanske är vi gnälliga, tystlåtna, sjungande eller kontemplativt spekulerande framför en sorglös och under/byggd/hållning. Alla dessa svar kommer till slut att leda någonstans, det vet jag – jag väntar på att tyngdlagen ska lägga dem på plats för mig, på en sten vid en sjö, i en skog nära en väg, så jag hittar hem, så jag kan sova utan att frysa – i en säng, det är april.

Drömmar, specifika:

Ormen låg hopringlad där på marken bredvid mig, vi tittade på varandra, jag förevigade ögonblicket med en kamera. Bilden blev bra och ormen högg inte mig. Det var en bra dröm. Hoppas vi ses igen, ormen och jag.

Text 4

Vadå jag? Jag? Jag kan knappast vara någon annan, än ”jag” … Däremot, kanske jag skulle vilja förändras: förändras, förändras, förändras, förändras, förändras, förändras, förändras, ändras för-, ändras för: bla bla bla. Jag vill att min grund, det som jag utgår från, går ut från, ska vara något; fastän det bara är en subjektiv illusion, subjektiv finns inte, objektiv finns inte, annat än som substantiv – på en kamera.

Det svamlar, dimmern surrar. Förändringen: mindre glas, mer betong; dess syntes. Skåpet står i vägen, förutsättningen står i vägen, gravitationen; som beror på objektets massa – står i vägen, vi skulle kanske behöva en knuff – en knuff för att ta oss ut ur vår bana. Grodor har starka bakben, för att kompensera deras brist på nyanserat tänkande, dess bristande förmåga att se färgen grön. Vi behöver längre pauser, fem minuter är för kort tid, jag vet att vi behöver mer.

Text 5

Jag:et är första person singular, bestämd form, formad som ständig närvaro. Utan ”jag” finns det inget ”du”. Och därför inget vi, även om vi inte äter från samma tallrik. Rövsidan är att det då också finns ett ”dem”. Vi står alla på olika platser, men vad är olika? Olika vargar? Blåvalar? Stenar? Havsörnen som jagar mot himlens siluett? Byggnaden som fångar dess flykt? Men vi delar skuggbilderna från den omfattande, medierande skolbyggnaden, från vars tak vi faller, från vars slottsliknande höjder vi sakta närmar oss marken, som suger, som jag, och jag menar vi: är fjädrar – lätta, vi styr med säkra vingar mot marken. Jag:et är det som är jag, mina grenar, mina fötter som stenar eller fingrar som björklöv, spröda först, men starka och daggsamlande i sitt växande; att äga sitt jag, att veta vem man är, att utgå från något som är eget, är att vara. Att vara är att handla och med det förändras vi, och jag menar vi, förlorar och berikas.

Text 6

Hon hade vanan att styra och ställa över mitt huvud, under de första åren som jag praktiserade där på lagret. Det låter ju logiskt att hon bestämde över mig eftersom jag var praktikant. Där med det. Det är en slags befrielse att våga vara sig själv och känna att man duger ändå. Jag antar att jag är den som jag är, därför att jag inte har lärt mig att lösa konflikter, att det har pågått sedan barnsben. Mina båda föräldrar har alltid varit oerhört spända och fördomsfulla som personer. Det är de som har präglat mig. De har gjort så att jag aldrig vågat fråga om något, aldrig vågat ta några initiativ i vardagslivet. Det är först nu, sedan jag började gå på folkhögskola, som jag upplever mig själv som fri och självständig. Jag är fri och självständig. (Paus.)

Akt II.

Dialog: Ensam.

E:Q:

Det tonar ut.

Kör:

Ur askan och in i elden! Akta dig för de stora lågorna mitt i elden!

E:Q:

Jag slutar på jobbet. Jag slutar på jobbet och ställer mig långt bort för att röka. Jag ställer mig långt bort för att röka och slippa tänka. Jag tänker på att jag inte orkar med att inte duga. Jag orkar inte duga.

Kör:

In i elden och ut ur askan.

E:Q:

Jag askar på marken, jag askar i håret. Långt hemifrån äger jag en flaska med flyktsoda.

Kör:

Elden flyr utan veden; veden torkar i boden, in i elden.

E:Q:

Jag har en mask.

Kör:

Du har en mask.

E:Q:

Jag ber dig vänligt att dra åt helvete.

Kör:

Vi drar åt helvete.

E:Q:

Helvetet är andra människor.

Kör:

Du är ensam.

E:Q:

Helvetet är att vara ensam.

Kör:

Säg något.

E:Q:

Ljuset fyller mig, vattnet fyller mig och dimman. Dimman fyller mig. Skymmer prismat som delar mina intryck.

Världen.

Text 7

Det är inte idén om integriteten, det är inte den ointressanta informationen om mig, som finns att hitta i låsta och öppnade arkivlådor, det kan kallas vad som helst; skulle vi hitta en tillverkningskod graverad i vårt innersta, som vi tar genom de hallar vi går i, de dörrar vi passerar och tillbaka ut i andra liv som snart integreras i oss. Jag vet inte. Folk är sannolikt programmerade olika vid födseln och kanske är det där det ligger, vi skiljer på olika intressen, styrkor och svårigheter – fastän de alla är samma sak, sprungna ur samma pöl; jag formulerar mig mot min barndom, det som blir mitt arv, jag tycker om att tänka med en diskussion som process/underlag, det är dessa faktorer som jag delar med min uppväxtmiljö. Tid och makt är andra faktorer, vissa har det och andra har inte lärt sig någonting, utan bara kör på, kör över. Vi behöver ett virus mot vår programmering. Jag blir trött, väntar bara på att tiden ska ta slut, varför gör den inte det? Åh! Tack, där kom den.

Text 8

Varför ställer jag alla dessa frågor? Till mig själv? Jag vet inte, frågor är bara frågor, man kan inte alltid få bra svar på sina frågor, ibland kan man bara få ett. Trots det, är frågor och svar lika delar av livet. Jag tänker på överjaget, som ibland får överhanden över våra liv som människor. Överjaget ska inte förbjuda fler saker för oss, inte fördöma, vi ska föredöma, vi ska lägga den stege, som positionerar oss olika, på marken. Vi alla.

II.

En våglängd mellan Hitler och Churchill, kan jag vara ledare utan självinsikter? Är det bättre att vara en enkel människa, där min brist på ansvar drabbar bara mig själv? Kan jag nå ut, utan att låta mig manipuleras, vridas och styras över? Det enda jag vill är att ni lyssnar på mig. Att ni lyssnar fastän jag inte vet vad jag säger, eller hur, att jag betyder någonting ändå. Jag skulle vilja vara färdig, jag skulle vilja gå direkt till mål utan att passera Gå, utan att mödosamt välta blomkrukor eller glömma pengarna i jeansen. Jag vill inte vara realistisk, fy fan heller. Jag vill bara leva ett liv i taget, utan dubbelheter, göra nytta, utan sökandet på andras bekostnad och helt utan den högfärd som föregår mig. Jag kommer från ett barnhem, jag har glömt hur det började. Ni är rädda. Jag ser det. Ni är rädda för att jag ska visa min duglighet. När man är svag, som jag, är man ofta stark i andra saker, på andra sätt. Jag vill vara de svaga människornas vän och min vilja sträcker sig från hav till hav.

Dialog: Världen.

Det hoppade ut ur min mun; molnen – linjära.

Molnen kommer att bära dig.

Jag vill ha lugna, samlade vågor.

Molnen kommer att bära dig.

Det ska vara en passiv miljö.

Molnen kommer att bära dig.

Molnen kommer att bära mig.

Du vill dansa.

Jag ville bidra med en bokstav, men grät inga tårar över den.

Du gråter, molnen kommer att bära dig. Upp och ut från innergården.

Det är en passiv miljö.

Du sitter inte still – du dansar.

Intetsägande är världen.

Du dansar.

Jag dansar.

Molnen kommer att bära dig.

Molnen kommer att bära mig. Jag dansar.

Text 9

Det blev en flicka. Barnets namn är Liv. Mina minnen är fragment; jag lyfter den järngrind, som trillat mellan murarna, för att öppna dess lås så att jag kan passera, mina lockar ramar in ansiktet som murarna grindhålet.

Luften vibrerar av händer, som smeker runt huden – som lägger mur omkring mig, utandningen smeker mig, fingrar dansar – och läppar; läppar tafatta mot mina egna. Mot ryggen, mot svanskotan. Mot mitt altare. Jag är alla orterna som jag vuxit i, alla platser som funnit mig – de som lämnat kriget, som åter lämnat kriget, där inga ljud finns. Där all önskan finns att nå; istället för pansarvagnar: dialog, istället för våldtäkt: jordbruk, istället för verkanseld: beröring. Stormsteg.

Dialog: Mod.

Röst:

Säg något.

Kör:

–

Röst:

Säg något då!

Kör:

Nej.

Röst:

Säg något på riktigt.

Kör:

De val som vi gjort rinner som blod genom våra fingrar. De reflekteras ur solen i månen och stjärnorna i månen och huden i månen.

Röst:

Tala inte i gåtor; din svans slingrar sig som en orm i gräset.

Kör:

Nu faller stjärnorna.

Röst:

Det känns som om jag faller.

Kör:

Det är du som faller.

Kör + Röst:

Du ska vårda mig, göda mig, kamma min (hår-)man, lösa knutar ur min svans och dränka mig i sol. Då ska jag stå vid din sida. Då ska jag vara du och du ska inte längre begära; Begäret skall vara delat, ditt liv ska vara helt, det ska vara delat; stjärnans skott gror i det lummiga lugnet.

Kör:

Gräset är mjukt.

Röst:

Dina tårar vattnar grodden som spirar trädet. Som med andra bildar skogsbryn och i oss finner fågeln sitt bo.

Om teatern

Text 10

(I mörker, utan spot)

Personan är en kombination av minnen: mönster och dess handlingar; i ett visst ögonblick. Det är fett, löst och ömtåligt det där. Skalet, av kalcium, ligger som en skyddande stomme, blodådrorna – både grova och fina, blod, syre, syremättnad, syrgas, luften är ett syrebad – en frätande, en korrosiv: röd, söndrig, upplöst natt, såsom att skator är svarta, och irriterande vita, flyger, som jag:et; ibland nu. Vi kan inte vara identiska, därtill kommer brus på kvantfysik-nivå, jag är materialist, bla bla bla, brus är rörelse och förändring, det kan vara ljud i vågor, det går att dricka. Man kan inte dricka ljud. Kan man dricka ljud? Man kan dricka allting om man löser upp det, brus är upplöst ljud. Flytande och utan riktning. Dricker man fel saker dör man, döden gör oss lika, vi är alla lika, jag satt i en skinnsoffa, den är också död. Tärningen spelar Gud. En fråga är bara ett verktyg, som att tala, sjunga, skriva och gestalta i en dans; i svart, i ett svart rum, i ett svart ljus. Jag kan inte se publiken. Jag kan inte möta din blick.

II.

Verkligen, han finns, det är kallt här, kallt. Vet att vi inte är några textmaskiner; text är slumpmässighet. – Är det absurt eller surrealism; sura människor borde överhuvudtaget inte få finnas. Brandsläckare, om det blir för varmt, om det brinner, teatern brinner. Det är bra, annars blir det för kallt. Det går att föreställa sig en tanke som en indirekt fråga; och talet sedan: en fråga mot verkligheten, i frågan ställer verkligheten, den som vi känner, såsom frågeställningen som ledde till branden, till gravitationskraften och till de sjukdomar vi omger oss med. De som ställer sig till svars.

(Avslut)

Jo, ni förstår, det är det här jag vill göra, det jag gör just nu. Jag gör det med samma förutsättningar som alla andra. I den mån som vi nu kan ha samma förutsättningar. Det är min ödmjuka dröm. Att vara här just nu, att gå vidare. Att jobba i detta. Jag är inte helt säker på om drömmen verkligen talar till er, ni där ute, jag släpper loss; släpp loss era förväntningar – ta steget fullt ut. Följ med ut.

............................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................................

Dikt.